REBECKA HÖRNQVIST

Erik Hassle kommer med nytt album den 10/6.

Igårnatt slogs jag av en fasansfull tanke när jag precis kommit hem efter en tröttsam bilresa från Storvreta. Jag satte mig på min säng och det var då jag tänkte: tänk om jag plötsligt skulle vara tillbaka i bilen igen, om jag bara utan orsak förflyttades i tiden på något vis. Det är en sådan där grej som endast sker på film men tänk om det skulle hända mig exakt nu. Kanske precis just nu när jag sitter här vid datorn och skriver kommer jag plötsligt befinna mig på studsmattan och hoppa med mina syskon igen. Eller om du som läser det här plötsligt skulle vara där du var i eftermiddags. Vad skulle man säga till alla andra och skulle man ens själv tro på att man hade varit i "framtiden"? Nej, vet du vad, jag blir skrajsen av att tänka på det här så det är lika bra att spara på rädslan tills det att jag kanske ser det hända i en film... Nu när jag väl tänker efter känner jag att Butterfly Effect vidrör detta ämne ganska bra. 

(P.S. I början av detta trodde jag verkligen att jag hade kommit på en rysligt bra filmidé, men i denna värld vi lever i tycks man aldrig vara först med något. Allt finns redan.)

Det här med hemligheter är minsann ett kapitel för sig och i detta stora kapitel finns det en sak jag måste reda ut, när vi talar om hemligheter som inte drar skam över oss själva vill säga (när vi talar om skvaller med andra ord.) Jag undrar vad det är i människans natur som gör att vi så gärna vill tala ut denna hemliga sak vi vet om? Vad det är som gör att det känns så svårt att bevara en hemlighet ibland? Ja, förmodligen är det väl för att vi bl.a. känner oss viktiga och speciella när vi avslöjar något bara vi visste om. Sedan är det givetvis spännande att se någon annans reaktion när denna andra person också får veta, vi vill egentligen oftast att alla ska få reda på det (detta för att vi gillar drama och skvaller). Men räcker det inte med att man är två personer som vet om hemlisen? Jag menar, det räcker ju med två personer för att kunna föra en dialog om denna hemlighet och dessutom är man förmodligen och för det mesta redan En person för mycket som vet om hemligheten. Man borde vara tacksam att man fick veta och man borde inte ens tänka tanken på att berätta vidare. I en situation som denna vi pratar om, där man vet något hemligt, håller man ett verkligt stort ansvar i sina händer med tanke på att man kan vara nyckeln till att 100-tals till personer får veta. Och nu när jag tänker på det känner jag att jag faktiskt inte gillar hemligheter, jag orkar inte det ansvaret, den lilla löjliga kamp som börjar inom en när man vill berätta för någon annan. Varför finns det ens hemligheter? Jo, när man ser på dess synonymer säger det: fördold, hemlighållen, undandold etc. För att avgöra själv låter det som att hemlighet är något negativt och skamligt och det tycker jag stämmer för det mesta. Så för att avsluta ett dåligt svar på en dålig fråga kan man säga att någon (för det mesta) skapar en hemlighet när den har varit med om något, tänkt något. gjort något, sett något eller sagt något som den skäms för eller som den ej vågar berätta. Det kan spara på problem och trubbel för en tid men egentligen vet vi alla att alla våra skamliga hemligheter kommer fångas upp av vinden och sväva ut genom det där öppna fönstret förr eller senare...

(P.S och OBS: jag är väl medveten om att hemligheter även kan vara positiva sådana!)
(P.S 2 Jag redde inte ut någonting i denna ostrukturerade och osammanhängande text, bara att man kan ta på sig hörlurar och slippa hemlisen.)
          
     

Sent inlägg om förra veckans Sigtuna-tripp i ett solig men rysligt kallt vårväder. Trevligt kan man kalla det men jag känner dock att det mesta blev så komiskt halvdant, förutom kubbspelandet kanske. Vad jag menar är att de flesta aktiviteter påbörjades lite knapert av några få och rann så gott som ut i sanden. Som t.ex lekandet; jag å Deb började schlager-leken lite halvt, man visste knappt vem som var med, vi började med sex pers kanske och slutade i två ungefär, ingen räknade poäng och ingen var egentligen på. Sedan kom grillningen som skulle ske på en liten engångsgrill. Ja, femton stycken små människor skulle lyckas bränna lite kött och bananer under den korta tid som glöden glödde. Inte blev det bättre av att de flesta av oss på riktigt funderade ifall våra blålila händer skulle överleva den bitande kylan. Jag skrattar nu och tänker: patetiskt kul över alltihopa... Det blev iaf en av de behagligaste och varmaste bilresorna jag upplevt i mitt tjugo år levda liv.

I bilen på vägen dit. Jag, Salem, Debora och Tessan diskuterar (av en nu glömd orsak) konsten att kunna kissa i skogen.
Salem: 'Jag är faktiskt riktigt bra på att kissa ute.'
Becka: 'Hah, jag är superdålig, kissar alltid på byxorna.'
Tessan: 'Jag med, men det är faktiskt riktigt bra att lära sig kissa ute...'

Ester: 'Åh, jag är så trött på räfflade chips, gillar mera platta för de är lite mer syrliga.'

  

Igår var det dags för Salems årliga födelsedagssammankomst, denna gång i lite enklare form dock med utsökt mat och tårtfika även denna gång. Maten var givetvis en Afrikarätt och det medföljde ett antal kulturella "regler"  som bland annat att man skulle äta med händerna och bara en liten bit i taget. Då fick man givetvis bara äta med höger hand ifall man nu skulle vilja ta lite mer, då tar man med vänster. Det roliga var att när rara Mary kom sent och ovetandes om detta började hon med att äta som om det var en vanlig tacomiddag. När Salems mamma gick förbi tittade hon lite förvånat och gick sedan in i köket för att inte visa sig skrattandes. Du är en sån gullgris Maria.
             Kvällen avslutades (för min del) med en ivrig konversation om gamla saker man lekte med som barm - kulor, hockeykort, bokmärken, tamagotchis, poggs, gogos m.m. Dessutom inspirerade Bruk mig om att vara med i den kända Nike Challenge-saken. Vilken grej alltså!

Maria, Madde och Johanna står på Gränby och diskuterar om vem ska skriva på Salems födelsedagskort.
Madde: Nej, men jag vill inte skriva, jag skriver fulast av oss........ Eller nej förresten (tittar nu på Maria).....

I fredags den 3/4 blev det åka till Livets Ords och lyssna på några synnerligen nervöa, utslitna men dugliga PA-treor. Mina favoriter var givetvis Boran och Jossan men även Malins projekt med otäcka dockor utställda var intressant, på sitt sätt. Dagens lilla extra var att Madde hade kommit hem, att jag såg en klen, späd och gul liten växt i rabatten (och att Anna.A hade förlovat sig med en lång och stilig man från Amerikat förstås). Ja, och en av de absolut skönaste känslorna som finns är ju att känna att man är klar med något som man länge kämpat och fasat för. PA är väl den största läxa man någonsin fått och den värsta också kanske.  Jag var klar när jag satt där och nu är även dessa ynglingar färdiga, då finns det bara en sak att säga: We Are The Champions!

       

Så trevligt att jag här hittade några sannerligen gamlt blandade och nästan bortglömda bilder.