Hjärtevän
Tänk att Jesus bor i oss genom dha. Det är mer underbart än vi uppenbarligen verkar förstå, annars hade vi jublat än mer. Han kan verka på vår insida. Det har han gjort i mig idag. En vän här på jorden kan krama om och tala uppmuntrande ord
men Gud kan gå in i självaste hjärtat och själv förändra och vidröra. Det är helt omöjligt med människokraft!!
The great exchange
En sån kärlek ofattbar
Ju mer jag tänker på det desto mer sträcker sig mitt hjärtas innersta efter det. Att falla handlöst uti hans faders kärlek. Fullständigt villkorslös och oberoende av någon enda gest från min egen sida...
Hur kan jag ens närmat mig tanken på någonting annat? Hur kan jag någonsin sökt något annat mer än detta på jorden? Detta enda som utgör grunden för ALLT som består ♥️
Pic via Pinterest
Hjärtats längtan
Andens frukt!
Jag blev nog salig av att läsa det här. Precis så... när man frågar sig var Anden är och verkar, vem som går med sanningen och när tolkningarna skjuter in från alla håll och kanter, ja, då är frukten ett bevis på var rötterna stått!! Det finns inget
att frukta och inget att dölja där sanningen verkar... Frukten talar för sig själv. Vilken nåd att Gud ger oss riktlinjer i sitt ord.
Hämtat från boken "När eld kommer lös" av Ragnar Ljungquist
Nåden
Nåden alltså, det finns så mycket gott att säga om den. Men en sak som gör den så fantastisk är ju att den hjälper oss att bli det vi inte kan bli i oss själva. Här och nu. Guds rike har kommit nu och därför är nåden verksam nu. Nåden är Mer än bara ett täcke över vår synd på domens dag. Den fostrar oss redan här.
"Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är,"
Brevet till Titus 2:11-12
Pic via Pinterest
Han är värd det
Oh, om man ändå kunde beskriva vad som finns på andra sidan omvändelsen för den som inte vet. För den som bara ser den stela, avskalade, kritiska, förlöjligade och naiva kristne...
Kanske är det inte ordet "omvändelse" som träffar rätt heller... kanske man snarare skulle vilja beskriva det som att lägga ner allt sitt eget, allt man vet och har tänkt om Gud, alla tankar och erfarenheter och fråga efter Gud för Hans
skull. Inte för något man ska få utan rent ut sagt bara för den Han är. Förstå mig rätt, att lägga fokuset på honom inte på en själv liksom.
Jag söker beskriva den känslan som infinner sig precis när man bestämt sig för att säga förlåt, den när allt på insidan bara böjde. När man bara ger upp sig själv.