REBECKA HÖRNQVIST

Vilket känslofullt inlägg jag hade tänkt skriva här för mig själv till mig själv. Men såhär känner jag mig:

Åh, jag kom just på en sak som jag ännu inte tagit upp i min blogg - pinsamma saker. Det är ju oftast en fruktansvärt hemsk upplevelse i själva nuet men en fruktansvärt rolig upplevelse i återberättandets stund.

• Jag står i kassan och ska säga hej till kassörskan och öppnar min mun men ur mig kommer något som till min stora förvåning inte alls låter som jag förväntat mig. Det enda jag lyckas åstadkomma till hej är ett urlöjligt, fånigt och skevt kraxande som jag ser att kassörskan olyckligtvis uppfattar med sina öron. Vadå målbrottet liksom... Pinsamt!

• Jag sitter ensam på ett café med tidningen framför näsan när en vän plötsligt knackar på fönsterrutan intill mitt bord. Hon säger några meningar som jag genom att titta på hennes läppar lyckas tyda och jag svarar givetvis någonting tillbaka. Det värsta nu är bara att när jag precis avslutat min mening inser att jag faktiskt suttit och tyst pratat mig igenom alltihopa som ett riktigt fån som tror att det inte räcker att artikulera ordentligt utan också måste frammana allt ljudligt. Resten på cafét stirrar underligt!!!

• Jag står i en större klunga av bekanta och lyssnar när de ivrigt pratar om trevliga saker. Då hör jag plötsligt något som får mig att tänka på något riktigt roligt jag varit med om, så jag väntar på att en tyst stund ska komma och ge mig en chans att få göra min röst hörd. Jag öppnar munnen några gånger för att börja men stänger den snabbt när jag hör att någon annan redan börjat tala. Ännu en tyst sekund anländer och jag tänker att nu är gör jag det bara! Jag tar en full dos av mod och höjer rösten när jag uttalar de första orden i min mening MEN givetvis är flera andra redan i full gång med att diskutera någonting annat. Så, min röst dalar snabbt i volym och dör sedan ut trots att jag inte hunnit avsluta meningen. Det var ju otur kan man bara tänka men det pinsamma inträffar först när jag ser att grannen bredvid mig (som jag olyckligtvis inte känner så bra och som dessutom själv är den där sociala och självsäkra typen) har sett mina många små tappra försök att hela tiden få säg Min mening och även hört min darriga röst uttala en HALV och ynklig mening. Dessutom har han/hon sett hur pinsamt jag tyckte det var när jag såg att folkmängden faktiskt inte riktade en enda blick åt mitt håll för att de var mitt uppe i en annan dialog. Jag tvingar mig själv att småle lite åt grannen som inte alls verkar känna empati för mig utan bara Tittar på mig. Inombords vill jag helst bara sjunka genom marken...