REBECKA HÖRNQVIST

 

Hela familjen låg utslagna i förkylning och min man hade till och med fått lunginflammation visade det sig lite senare. Min lilla Bonnie var bara två månader och vi var helt slut. Jag hade redan under lång tid, som beskrivet ovan, brottats med tankebyggnader som att "jag orkar inte mer" och liknande. Vilket förstås är helt förståeligt, Bonnie skrek ju sina tre första månaderna och utöver det hade jag två små flickor till att ta hand om utan min man till hands, dessutom i någon annans hem. Så ja, både kropp och sinne var på sparlåga. Och här tror jag att min fiende såg en chans att sänka mig totalt. Där jag var svag. Så jag minns då alltså den kvällen när de där tankarna blossade upp igen; "nu klarar jah inte mer" och "nu får jag nog en panikångestattack igen" (precis som den jag hade fyra år tidigare). Det var fruktansvärt att gå och lägga sig den natten men Gud var inte rädd. Han hade en plan hela tiden. 

 

Till saken hör då alltså att jag hade haft en dröm natten innan. Och det är här Gud kommer in. Han är så god. Han bereder alltid en utväg. Och han har alltid redan förberett en utväg innan stormen slår in. Denna dröm var väldigt mörk och slitsam, ja, det var precis så som jag föreställer mig att den andliga verkligheten skulle kunna se ut. Som att min själ var i en strid där jag bitvis bara minns suddiga jobbiga fragment. Men det jag minns klart var att jag stod i ett hus och såg mot en strömbrytare men på denna strömbrytare satt en stor svart spindel och i mitt hjärta bara visste jag att det var en tarantella. Sen minns jag hur jag stod i en korridor och i bortre änden ser jag en demon stå vänd mot mig. Han var stor och kraftig och hade horn på huvudet och han lös i rött, ja, för att han var så fruktansvärt vred på mig. Och där blev det en väldig strid och kamp mellan oss precis som om min ande var fullt vaken (Ef 6:12). Jag minns vad jag skrek och bad ut mot denna kraft: "jag är över och inte under" (5 Mos 28:13). 

 

Under den kommande dagen hade jag begrundade jag min dröm något. Jag tänkte på tarantellan och vad den står för (och jag läste lite om det på nätet), jag tänkte på mörkret och att jag inte kunde tända ljuset och striden med demonen var ju bara var det var helt enkelt. Nästa dag vaknade jag med noll energi. Jag kunde knappt gå. Knappt stå. Jag gick och lade mig på en gång efter frukosten. Och den här världen skulle kallat det för att gå in i väggen. Jag mådde väldigt illa och fick knappt i mig mat (jag fick tvinga mig med tanke på amninen). Jag sov mest. Nästa dag var likadant. Bara det att på morgonen föll jag ihop på golvet. Jag vet inte vad som hände. Det berodde nog mer på medvetandet och psyket än mina fysiska krafter men jag bara försvann från omvärlden. Det var fruktansvärt. På sjukhuset tog de prover och undersökte mig och jag minns så väl att jag i min panik och ångest fäste mina ögon på läkaren och inväntade svaret, hon sa: "vi kan inte hitta någonting!" Och då slog det mig på riktigt; den där drömmen...

 

Vi åkte hem och jag fortsatte sova. Alla som gått in i väggen vet hur detta tillstånd känns. Det är svårt att beskriva. Jag kunde knappt titta mig i spegeln. Det darrade och brann på insidan. Magen värkte av oro. Det värsta var att tänka: "när kommer detta ta slut, håller jag på att bli psykiskt sjuk?". Det är utan tvekan det värsta jag någonsin upplevt. Totalt mörker och total desperation. Men på tredje dagen (fast det kändes mer som 3 långa dödsmånader) kom vändningen. 

 

Min älskade svärmor gick ute och vaggade bebisen och bad för mig (som många gjorde i denna situation) men i det ögonblicket, utan att jag visste något om hennes böner bara reste jag mig i sängen och det var som att en polett föll ner: "jag behöver inte ta det här." Det bara reste sig på insidan av mig och jag ställde mig på mina fötter och deklarerade min seger över satan. 

Jag ropade precis som i drömmen att jag är över och inte under, huvud och inte svans. Jag sprang ner för trappen till 

svärmor och vi ropade tillsammans. Jag bara rös i hela kroppen och det var som att hela atmosfären skälvde. Och jag kände så tydligt

hur kraft kom tillbaka i min kropp på en gång. Illamåendet försvann och jag blev helt bra där och då. Jag bara vet att ljuset bröt fram i mörkret. Jag jubalde och förundrade mig över Guds makt och jag insåg på djupet hur mycket mer verkligt det osynliga är! Guds rike alltså! Det är så verkligt! (Kol 1:16, 2 kor 4: 18). 

 

Som ofta försöker fienden tränga sig på igen men vet ni, det går att hålla stånd mot honom! Det upplevde jag de dagarna efteråt. Jag vann striden, i min Herre Jesus Kristu namn! Gud förnyar vårt sinne och hjälper oss att bryta ner tankebyggnader som reser sig upp mot kunskapen om honom där det behövs, för man kan inte gå runt och tänka nedbrytande tankar som jag gjorde, och sen är han nådefull till vi når fullheten. När vi är svaga är vi starka för då kan han fylla på mer av sitt goda! Förstår ni mina vänner!!!! Det är kraft i hans namn! Hans blod har krossat allt som är av ondo! Och 

en sak till, när fienden försöker trampa ner dig vet om att du är viktig i Guds rike! All ära till Jesus..