REBECKA HÖRNQVIST

Jag har alltid varit kristen och vuxit upp i ett kristet hem. Det är den största gåvan jag fått i livet. Att jag har vunnit frälsningen tack vare mina föräldrar. Och från barndomsåren har jag så otroligt starka Gudsminnen. Alltså på vilket sätt jag såg på Gud. Jag var ju barn, så oförstörd och så 'oskeptisk' mot allt. Och det är just sådan vi bör vara för att komma till himlen står det. Förmodligen är det därför jag hade sådan underbart fin relation till Jesus också. 

 

Pappas lovsånger tog verkligen tag i mitt hjärta och några bibelord som han lärde mig sitter som berget. Och mamma läste bland annat bundisarna (en berättelse om två syskon som fick besöka himlen) som fick mig att söka himlen som aldrig förr. Det var bara så ljuvligt alltihopa. Sen kom tonåren och då var man lite mer instabil som det kan vara. Gud fanns i hjärtat genom allt och jag slutade aldrig läsa Bibeln trots att jag levde ganska ytligt. På konfirmationslägret minns jag till och med att jag gick fram till förbön och slogs till marken av Guds härlighet. Det är det största beviset jag har för att Gud är verklig, något som ingen kan ta ifrån mig. Remi Höidahl lade handen på mig och i samma sekund var jag på marken. Det går inte att förklara på annat vis än att Guds härlighet är så stark att vi knappt uthärdar den. På ett bra vis. Hans storhet och Gudakaraktär bevisas där. 

 

Sen blev jag mamma och fortsatte nog på något sätt leva ett ganska vanligt liv. Det betyder inte att det har varit dåligt eller olyckligt. Frälsningen har alltid varit min skatt och vilken enorm välsignelse det är att få ha familj (*glädjetårar*). Utan jag pratar först och främst om mitt andliga liv som i.o.f.s. tar uttryck på andra plan. Men nu när jag är brinnande för Gud förstår jag i alla fall så väl att något fattades mig som kristen. Och jag förstår precis varför min själv var orolig. Varför jag lätt blev rastlös hemma med barnen. Varför jag var så lättstött. Varför jag sökte bekräftelse på instagram, på bloggen och bland människor ö.h.t. Jag var så förblindad att jag inte ens såg det själv. Men nu ser jag så tydligt för jag har köpt ögonsalva som det står i Upp 3:18. En djup relation med min älskade vän Jesus fanns inte där. 

 

Två vänner till mig började skicka youtube-klipp om Gud kontinuerligt och började prata om att de funnit något djupare i Gud. De talade om att gå ut och be för sjuka. Om att börja vittnat om vår Gud! Det var som en eld som började ta tag i mig också. Jag konstaterade att jag knapp aldrig sett någon bli helad, aldrig fört någon till frälsning, och framför allt att jag knappt hört Gud tala till mig. I alla fall inte på daglig basis. 

 

Efter några veckor började jag söka Gud i min ensamhet. När jag satt själv i bilen skrek jag till Gud. Jag sa att jag ville ge hela mig själv för att finna honom. Medan tårarna strömmade ner för kinderna ropade jag att jag ville ha mer. Mitt liv har förändrats otroligt mycket sen dess. Det går knappt att beskriva. Fast om jag måste tror jag att jag var insomnad, att jag var ljummen, som det också står i Upp 3 men äntligen fick bli het. 

 

Jag är långt ifrån fullkomlig och där jag vill vara med Gud och så är det när man vandrar med honom. Man vill bara ha mer och mer och man förstår bara bättre och bättre hur mycket större, heligare, mäktigare och viktigare han är. Men jag är så fruktansvärt tacksam för vad Han gjort med mitt hjärta dessa senaste månader. All ära tillhör verkligen honom för detta, förstå det! Både i min ensamhet och när vi började träffas och be i bilen började jag få uppleva Gud. Ibland har det varit på ett 'fysiskt bevisbart' sätt som t.ex. när vi bad i bilen och jag kände hur Gud manade mig att säga att vi var på helig mark. 'Nybörjare' som jag var vågade jag ju knappt tala ut det, och jag tänkte som man ofta gör: "det är väl bara jag själv" men jag sa det ändå och precis därefter fick jag ett bibelord där jag högt läste upp orden: ta av dig skorna ty platsen där du står är helig mark. Av alla bibelställen i den tjocka boken fick jag just det. Jag blev så obeskrivligt glad att han ville tala till och genom lilla mig. Sen ibland har det varit i hjärtat jag upplevt honom. Sådana där kärleksmöten som ingen annan skulle förstå, som ingen annan behöver förstå, för det är bara mellan mig och honom. Men det är för mig och för alla som finner den, en skatt långt mer värd än allt guld på jorden! Ja, han är verkligen som ett levande vatten och den som dricker ur honom ska aldrig törsta och ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram. Detta är jag ett vittne till. Ja, ni ska veta att det går att älska Bibeln på riktigt, inte genom pliktkänslor falsk kärlek. Det går att förundras och få uppenbarelser  över varenda mening man läser. Det går att höra Jesus oavsett hur, var eller när man kommer till honom. Det är inte bara din pastor som får det. Det är inte ens svårt. Du behöver inte ens vara proffskristen eller något. He is just a breath away! Jag vet! Var bara stilla. 

 

Nu blev det långt, och jag skulle kunna fortsätta läääänge till. Åh, ni förstår inte!! Mitt hjärta flödar över!!!! Jag vill bara prata om Jesus jämt. Det är som att när någon nämner hans namn slår något i gång i mig och jag kan inte sluta. Det är väl en försmak på himlen där vi kommer prata om och prisa honom i evighet. Detta himmelska liv med Jesus blir mer och mer verkligt för mig. Inte ens tv, film, inredning och kläder är intressant längre. All tid jag får vill jag lägga på att vara med honom. Det är inte bara ett intresse, en hobby eller något jag försöker få undanstökat på någon slags checklista. Det är mitt liv. Och jag tror verkligen något stort är på gång som inte bara rör mig utan miljoner fler...