REBECKA HÖRNQVIST

Går jag in på Facebook ramlar de bara över mig, alla dessa upprörda och besvikna bloggar och artiklar, starka kommentarer, långa och heta diskussioner, förvirrade människor, starkt beslutna människor etc. Det angår Livets Ord först och främst. Och våra/deras röster hörs tydligare och starkare än någonsin förr. Jag kan själv bli förvirrad och ledsen trots att jag kanske inte uttrycker det så mycket på sociala medier (förutom här på min blogg då och då). I många människors ögon är jag tydligen lurad, blind, fånig och allt däremellan. Men... jag kan inte bli modlös för det. När det kommer till kritan blir jag nog inte ledsen för vad de tycker om mig eller om den kyrka jag gått och ännu går till. Utan det som berör mig är just det att genom allt detta så ser jag nästan ingen som skriver om Jesus. Ingen som går tillbaka till vad allt egentligen (borde) handar om. Jesus ÄR vägen, sanningen och livet!!! Och när man går nära Jesus lär man sig förhoppningsvis livets stora gåta; att älska, glömma och förlåta. Det hoppas jag för min egen del i alla fall.

 

Jag läser just nu en bok som heter Min tid i himlen av Richard Sigmund och det är perfekt för mig just nu. Jag önskar att alla hade en sådan bok till hands. Jag läser en verklig händelse om en man som fått uppleva himlen och Jesus. Jag måste bara fortsätta hålla ögonen på Jesus, lära känna Guds hjärta ännu bättre. Och hittills tar allt mig med storm. Ju mer jag erfar hans kärlek ju mer vill jag ha... Det bara upptar mer och mer av mitt fokus. Och det verkar det göra för en annan känd person också. Bono i U2. Jeremia visade mig det här och det gör mig glad när personer med så stort inflytande berättar om Jesus min vän.

 

AA