REBECKA HÖRNQVIST

Jag måste bara dela med mig av dagens kaosupplevelse under kategorin: att handla med ett barn på armen.

 

Jag skulle som sagt springa in på mataffären och köpa lite av de nödvändigaste varorna. Detta tillsammans med mina 16 månader gamla dotter och en 37 veckor gången bebis i magen. Väl innanför dörrarna inser jag att mina poletter till kundvagn är borta, men jag ser i alla fall en minikundvagn som jag ställer framför Lemonie. "Detta borde hon ju tycka är kul" tänker jag och går in. Oh nej! Kaos! Hon släpper handtaget efter två steg och börjar riva i alla hyllor. Jag kämpar mig vidare genom affären och plockar med mig hälften av grejerna på min lista. Jag blir svettigare och svettigare. Lemonie bär jag i omgångar och annars försöker jag locka henne med kundvagnen igen. Jag tänker: håll hennes humör uppe nu så hon inte strejkar liggandes på golvet eller skriker vansinnigt.

 

Tillslut kommer jag fram till betalkassan och försöker få henne att stå stilla medan jag plockar fram betalkorten. Men denna enda sekund jag inte har möjlighet att hålla fast henne använder hon för att springa iväg. Jag stoppar in kortet i automaten, ser den långa kön bakom mig och hur Lemonie raskt trippar ut genom affären. Panik! Tänk snabbt! Vad gör jag? Hinner jag inte bara slå in koden först? Nej. När jag skymtar henne någon meter från bilvägen blir jag tvungen att kuta ut, hämta in henne i det argaste grepp jag kan, snabbt trycka in min kod till ljudet av ett gallskrik och bara få allt överstökat.

 

Jag skäms!! Inte för att det tog tid och att alla fick vänta utan för vad alla måste tyckt om mig. Om denna unga, förvirrade mamma som inte inser att man inte kan handla med en ettåring utan vagn. Vad tänkte jag på!? Och föresten, varför kunde ingen hjälpa mig!!?? Varför kunde inte någon lätta upp stämningen och säga något snällt!? Gissa om jag storgrät när jag tillslut satte mig i bilen? Ont överallt. Svettig. Tålamodsprövad för ett helt år...

 

Min stackars man fick ett snörvlande telefonsamtal av mig i bilen hem, helt utan förvarning och förmodligen utan att förstå ett enda ord av mina sluddrande meningar. Imorn är det glömt men man måste lära sig någon gång alltså. Att man inte är en energistark bläckfisk med åtta armar som klarar allt.