Disappointment
Man kan bli så besviken på människor, och inte bara en människa utan flera stycken. Samtidigt. Det är hemskt och olidligt när den känslan smyger sig på en. Det enda man kan tänka på är: hur kunde han/hon göra så? Och så börjar man fundera på hur personen ifråga inte kunde förstå att man skulle bli ledsen och sen slås man plötsligt av den tanken att personen kanske inte ens tänkte på en alls överhuvudtaget. Och så undrar man vilket av dem som är värst, att den gjorde det fast jag den visste att man skulle bli sårad eller att den inte ens kom att tänka på en alls.
När jag sitter här på min vita säng känner jag mig besviken på både honom, henne, henne, honom, henne, honom, henne, henne, på vissa "grupper" av människor och så är jag tillslut besviken på mig själv också för den delen . För att jag inte bara kan sluta se allt som ett svek och för att jag var godtrogen från första början. Ja, jag undrar om inte besvikelse lite är ens eget fel. Kanske hade man lite för stora förhoppningar och förväntningar på en person. I vilket fall som helst kan man ta till sig av Joyce Meyer's kloka ord:
"If people have mistreated you, don't waste your time trying to get revenge - leave them in God's hands and trust Him to bring justice in your life."
Så sant! Kloka ord från Joyce Meyer.
Och jag tänkte bara göra någon slags försök att säga att : Gud vad du är bra! jag kan inte säga att jag vet hur du känner och går igenom, det är nog ingen som kan veta till hundra vad en annan människa känner på djupet. Där emot kan jag säga att efter regn kommer sol. Hur sårad och skadad man än har blivit. Men det tar ett bra tag. Tänk sån tur vi har att jesus bär oss. (: okej, hoppas du fick nåt ut av det här. om inte så vill jag iaf säga att jag tycker hemskt mkt om dig! :)