REBECKA HÖRNQVIST

Så simpelt. Så enkelt. Inte mkt allvar. Inte mkt ansvar. Ingen djup hjärtesorg som bedrövade hjärtat. Ingen obegriplig förvirring som ställde till det i tankarna. Inga kilotunga bördor som plågade de svaga axlarna.
Livet var bara en lek där det enda att oroa sig över kunde vara veckopengen, lördagsgodiset eller julklappen.

Man visste vad man vill ha, och fick man det inte så såg man till och få det ( hur detta kan ha gått till är en annan femma). Ofta gällde det bara längtan efter något oväsentligt, materiellt, värdsligt. Fy Farao! Att man inte insåg hur lättsamt och underbart livet var. Jaja, nu kommer du å säger: "men det kunde faktiskt visst vara jobbigt att vara liten ibland." Ja, självklart säger jag, men inte tillräckligt jobbigt för att INTE minnas det som en underbar tid.

Mormor kommer på besök och drar den ofta använda repliken: "vad stor du har blivit...". Pappa hänger upp en ny gunga i trädet. Jag och Lisa bygger tidernas mysigaste koja. En mardröm skakar om mig, pappa bär mig till den "trygga och stora sängen". Någon är elak, jag rymmer hemifrån i 30min sen är allt bra igen. Julaftonsnatten är olidlig. Åh ja, slutligen. Det enda som gäller för mig är älskade Mor! Kärleken där emellan är oändlig, villkorslös, alltid, ofantlig, evig, underbar och tillförlitlig. Tänk om, tänk om...