REBECKA HÖRNQVIST

Livet må vara drägligt ibland. Rykten som sprids. Fördomar som skapas. Outhärdlig tystand på en del håll, alldeles för mycket uttalanden på andra. Facebook som sakta döps om till skvaller och snoka. Blickar som är kalla. Blickar som är tomma. Blickar som inte ens ser en. Blickar som verkligen och bara ser den fysiska En.

I en tillvaro som denna är det lätt att avgöra vilka som är att lita på. Vilka som inte vänder kappan efter vinden. Vilka som skulle ta emot en när man faller. Vilka som har värdiga intentioner...


Bild från idag när jag åter fick förenas med hjärtenära damer.

Jag avskyr jeans och är förmodligen inte den enda tjejen som gör det. Med jeans på sig är man nästintill orörlig och det uppstår typ blodstopp i vardera ben. Att sitta ner i jeans kan man ju bara glömma om man inte vill att halva rumpan ska synas och att byxknappen ska sticka iväg.

Sen har vi då alltså dessa strumpbyxor som jag hyser mycket agg mot och än en gång säkert inte bara jag. Är de inte kvävande tajta så är de förstora och hasar ner för att bilda en blöj-känsla. Hasar ner gör de i och för sig oavsett storlek och det är ganska märkligt med tanke på att de samtidgt faktiskt häftar sig fast mot benen som ett ormskinn.

Sist kvar finns då finbyxor men det använder man ju sällan (kanske för att man typ bara har ett par) och underbara tights. Mina två enda tights har gått sönder vilket innebär slutet för mig. Det är ett löjligt och drägligt dilemma för vad ska jag nu ha på mig?

Jag kommer aldrig sluta fundera över drömmar, varför dem finns och hur hjärnan är kapabel till att blanda upp en så ibland absurd fantasi. Har drömmar någon mystisk sanning i sig? Är drömmar endast ett nödvändigt skeende för hjärnan att lagra? Är drömmar Bara tankar, minnen och känslor vi redan upplevt? Varför kan man bara minnas drömmar om man vaknar upp ur dem? Någon som har svar???

Inatt drömde jag för övrigt om en fotograf. Det känns ganska konstigt nu när jag tänker på det. Jag känner knappt till mannen och ändå passerade hans namn och foton för mina ögon när jag sov.
Han är välkänd och stor så här kommer några bilder (ännu en gång på bloggen) från denne man som dog 84år gammal 2004 i L.A.

Snygg takkrona tänka jag vid första anblick och bild. När jag sen kollade en gång till och när jag började läsa förstod jag uppbyggnaden... Cool!




Enbart uppbyggd av cykelmaterial alltså.

Ibland är det svårt att se det hela ur ett större perspektiv.
Ibland känns det bara som att man gör exakt samma sak varje dag.
Ibland är det svårt att känna mening med sakerna man gör.
Ibland är det omöjligt att se andra sidan på ett gigantiskt berg.
Ibland känns varje steg uppför berget som ett evighetskliv.

Må Gud komma och giva mig lite styrka och frid ibland.
Må Gud komma och öppna mitt hjärtas ögon, så jag kan se.
Må Gud komma med insikt till mig om att inte allt bara handlar om Mig.
Må Gud komma och giva mig ett förkrossat hjärta för andra..

Gud genom mig till dig!

'

If you could just walk in to a store and buy that time back.
Lay down a few dollars on the counter, get the time in a bag
and with a smile walk out that door knowing you have some
happy months the relive.

"The earth can shake but Haiti remains in my heart."


"All the fruits of my labor is lost somewhere behind me"


"I wish I could turn back time"


"The fact that I'm still alive does not mean I'm better than others. It's just a gift from God"


"God, show me the path of hope."

A Photo Essay by Jeremy Cowart

Jag tillhör den gruppen som är lite nervös för att bli gammal. Tänk om man inte har så roligt längre, tänk om ens man dör tidigt, tänk om man inte tycker man är speciellt fin, tänk om man får jättemycket åderbrock, tänk om man nästan tappar allt hår. Ja, jag kan fortsätta länge till. Men jag antar att jag bestämmer mestadels själv hur jag ska se på ålderdom och hur min framtida gamling-period blir. Se mitt vackra ideal här nere bara...

Världens dyraste lägenhet blev såld för inte så länge sen. I Hyde Park, London, Knightsbridge för 1,6MILJARDER kronor. Det är okänt vem köparen är men man vet att lägenheten består av bl.a. 6 sovrum, ett så kallat panikrum, en underjordisk gång till restaurangen på hotell Mandarin Oriental, skottsäkra glas samt tränade vakter som ingick i köpet.

Jag har börjat samla på platser. När man går min utbildning pratar man om och ser bilder på oändligt många vackra ställen. Här är ett riktigt litet urval av några jag gillar och några jag vill besöka. Den i Borlänge är redan besökt...


Castle Howard, England


Stourhead Garden, England


Stora Tuna Kyrka Borlänge


Church Joe Bonita, Dolomite Italy


Sju Brunnars Stig, Stockholm

127 HOURS


DUE DATE


SOCIAL NETWORK


I'M STILL HERE


Dessutom kommer inom kort en film om Cornelius Vreeswijk och en om Marilyn Monroe.

Imorse gick jag till ett av mina favoritställen. Alla har ju sådana där platser man tycker om lite extra.
Jag tog några löjliga foton med min gamla analoga kamera (det skall sannerligen bli en överraskning att se dem sen), lyssnade lite på Keane och skickade ett sms kl. 10:10.

Jag tror att det är sådana små stunder i ensamhet som gör att man orkar det stora hela, långa, hektiska loppet. I alla fall är det så för mig. När jag känner mig lite trött på alla och när jag tycker att jag har för mycket att göra så vill jag bara vara själv i skön miljö!

Vissa dagar möter en med en tung och dyster vind.
En vind som träffar en det första som händer på morgonen.
En morgon där mindre livsglädje än vanligt fyller en.

Vissa dagar möter en med en kall och häftig skur.
En skur som genomsyrar hela ens själ.
En själ som plötsligt känns tom och... tom.

photo by Lotte Scott

När man fruktar för att något i framtiden kommer bli tungt och jobbigt så är det väldigt dumt att ta ut ångesten i förskott. Jag syftar framför allt på studier där man kan bli helt nervös så fort kurskriterier, tentor och förväntad egen studietid nämns. Man börjar känna sig stressad i förtid och oron över att man kanske inte kommer hinna med är fasansfull.

Jag har inte alls mycket plugg nu men ändå är jag helt i panik över vad som väntas längre fram. Jag önskar att jag kunde slappna av, bara leva i nuet och ta itu med problemen när de väl är där, om det nu ens blir några problem. Jag önskar att jag i frid kunde lägga upp en trygg plan över mitt studieliv och därefter inte oroa mig. How to do dat???