REBECKA HÖRNQVIST

Under mitt korta liv har jag i alla fall insett minst en stor sanning och det är att: man blir glad av att hjälpa andra. Man glömmer sina egna problem. Eller de blir i alla fall minimala brevid andras. Och jag tror verkligen att det finns ett område för alla att hjälpa till på. Genom våra olikheter kan vi inspirera och uppmuntra andra. När någon är svag kan du vara den som är stark eller när någon är fattig kan du vara den som ger. Ett leende till kassörskan kan räcka, det är inte en klyscha!!! Men det är också genom likheter man kan hjälpa varandra. Någon där ute är förmodligen i samma sits som du är eller har varit i. Ibland hjälper det att bara få höra att man inte är ensam i det man går igenom och om du själv kommit ur situationen frisk och hel är det ju inte mer än rätt att dela med sig.

 

Jag har väl kanske lagt detta lite åt sidan nu när jag fick barn. Förr var man ju engagerad i kyrkan på lite olika sätt men sen när Lemonie kom såg man henne som en ursäkt för att inte behöva hjälpa till mer. Men det finns nog ändå små små sätt att hjälpa på trots att man har fullt upp själv. Jag brukar be att Gud ska visa mig vad just jag kan göra för dagen. Och just denna dag har jag försökt uppmuntra och rådge unga tjejer i svåra situationer på internet-trådar. Jag vet inte om det hjälpte just dem trådstartarna men det kanske läses av 100 andra tjejer till i samma sits... Någon kanske fick hjälp av det.

 

Det är ju ändå något i människan som får en att bli tillfredsställd av att hjälpa andra. Man känner sig typ nyttig, användbar och osjälvisk och det ger en frid på något vis.

 

 

 

 

 

 

 

Mysigt var det sannerligen igår på Emelies babyshower och gott fika vill jag lova. Egentligen är jag lite allergisk mot sådana här suddiga, sunkiga kvällsbilder från iPhone men det får duga. Den stora systemkameran blir bara för bökig att ta med sig.

 

Jag minns när jag precis hade fått Lemonie, då fick jag ofta frågan hur det var att vara mamma. Det är en ganska svår fråga om man inte får hålla en hel föreläsning om det. Men kort och gott tror jag det är det bästa och det värsta som hänt mig. Det kan låta lite hemskt att det kan vara så tufft men för mig är det sanning. Det kan så snabbt skifta från fantastiskt ljuvligt till den värsta tänkbara situationen någonsin. Dels kan man bli så fruktansvärt irriterad och trött på sitt barn att man bara vill slita av sig håret, precis som matadoren eller så artar det sig som för Charlotte i SATC när hon stänger in sig i skafferiet och gråter hejdlöst. Men det är inte bara frustrationen som är tuff utan den stora omställningen från att bara ha haft sig själv att tänka på till att plötsligt ansvara för en annan människa. Att ta beslut om vad som är bäst för denna, att försöka förstå vad den vill och att offra sig själv helt och hållet för att denna person över hvuvud taget ska överleva... Det är den stora dagliga utmaningen man säkert kämpar med hela livet.

 

Det går nog inte att förstå innan man har barn. Jag hade ju t.ex. en ganska drömlik bild av mammalivet. Givetvis skulle det bli jobbigt med förlossning och ja, min tid skulle försvinna helt bla bla. Men hur mycket man än får höra det så har man aldrig levt rollen innan. Det märkte jag tydligt från första stunden Lemonie kom. Jag var ärligt talat förkrossad och uppgiven. Och arg! Arg på denna människa som kom och förstörde min tillvaro. Mitt och Jeremias liv tillsammans var slut helt plötsligt. Jag erkänner att jag verkligen ville bli av med henne. Jag funderade på barnhem och bortadoption till och med. Det ska tydligen vara vanligt att känna så, förlossningsdepression kallar de det. Och även fast jag inte alls känner på samma sätt idag så är det fortfarande tufft. Och jag kan rent av bli sur på människor som bara så underbart härligt förklarar hur fantastiskt det nyblivna mammalivet är. Det är inte deras fel. Det är underbart att vara mamma. Min älskan till Lemonie drabbar mig hårdare för varje dag och jag är så tacksam att jag ens kan få barn. Och det är så klyschigt som det låter: man kommer in i det! Det är inte så hemskt som det var i början och jag vet ju att jag hade en förskönad bild av bebisar. Lemonie är som sagt det bästa som hänt... Det är bara ibland man inte riiiiiktiiiiigt älskar mammalivet lika mycket ;).

 

Underbaraclara beskriver tvåårs-tiden så roligt. Läs gärna -> http://www.underbaraclaras.com/claras-bebisliv/vi-vadar-genom-skrot-och-skit/

 

I detta nu sitter Lemonie och badar i våra 100-tals dvd-filmer. Jag orkar helt enkelt inte springa efter henne mer. Hon får stöka där. Bara hon är nöjd. Själv passar jag på att drömma lite, om fantastisk inredning.

 

Jag vill inte att helgen ska vara slut.  Det var en sådan där man sett fram emot väldigt länge och som är så där verkligt rolig att tiden bara rusar iväg. Det gick för fort, brunchen hos Debora, heldan i Sthlm city där mamma fick en make-over på NK, middag på Vapiano, hotellvisit med bad och lyxfrukost på Elite Hotel Marina Tower (rekommenderas). Det enda roliga med att komma hem var att träffa dottern! :D

 

Jag är dålig på att använda min systemkamera, den är så klumpig. Dessa bilder får duga.

 

 

 

Denna underbara fredag spenderar jag dels på fågelsången tillsammans med dottern och min fina vän Theresia. Sen kommer jag hem och njuter av att min målning blivit klar. Oavslutade ting är inget jag gillar.

 

Kvällen bjuder dessutom på kalas, Samuel 27 år och imorgon fyller ännu en familjemedlem år, Mamma. Fest vare här! Det är bara liiiite kvar som ska fixas. Nån tårta, nåt paket och lite sånt... Heh!

 

 

Åh, precis när Jeremia blivit frisk från influensan sätter magsjukan igång. Lemonie kräktes i sängen igår och efter jag badat henne och satt på nya kläder blev det en till omgång över sovrumsmattan. Jippi! Sen på natten drabbades även min kära make. Nu går jag som på tå och räknar ner timmarna. Snälla säg att jag slipper!!!