En mammas bekännelse

Jag minns när jag precis hade fått Lemonie, då fick jag ofta frågan hur det var att vara mamma. Det är en ganska svår fråga om man inte får hålla en hel föreläsning om det. Men kort och gott tror jag det är det bästa och det värsta som hänt mig. Det kan låta lite hemskt att det kan vara så tufft men för mig är det sanning. Det kan så snabbt skifta från fantastiskt ljuvligt till den värsta tänkbara situationen någonsin. Dels kan man bli så fruktansvärt irriterad och trött på sitt barn att man bara vill slita av sig håret, precis som matadoren eller så artar det sig som för Charlotte i SATC när hon stänger in sig i skafferiet och gråter hejdlöst. Men det är inte bara frustrationen som är tuff utan den stora omställningen från att bara ha haft sig själv att tänka på till att plötsligt ansvara för en annan människa. Att ta beslut om vad som är bäst för denna, att försöka förstå vad den vill och att offra sig själv helt och hållet för att denna person över hvuvud taget ska överleva... Det är den stora dagliga utmaningen man säkert kämpar med hela livet.
 
Det går nog inte att förstå innan man har barn. Jag hade ju t.ex. en ganska drömlik bild av mammalivet. Givetvis skulle det bli jobbigt med förlossning och ja, min tid skulle försvinna helt bla bla. Men hur mycket man än får höra det så har man aldrig levt rollen innan. Det märkte jag tydligt från första stunden Lemonie kom. Jag var ärligt talat förkrossad och uppgiven. Och arg! Arg på denna människa som kom och förstörde min tillvaro. Mitt och Jeremias liv tillsammans var slut helt plötsligt. Jag erkänner att jag verkligen ville bli av med henne. Jag funderade på barnhem och bortadoption till och med. Det ska tydligen vara vanligt att känna så, förlossningsdepression kallar de det. Och även fast jag inte alls känner på samma sätt idag så är det fortfarande tufft. Och jag kan rent av bli sur på människor som bara så underbart härligt förklarar hur fantastiskt det nyblivna mammalivet är. Det är inte deras fel. Det är underbart att vara mamma. Min älskan till Lemonie drabbar mig hårdare för varje dag och jag är så tacksam att jag ens kan få barn. Och det är så klyschigt som det låter: man kommer in i det! Det är inte så hemskt som det var i början och jag vet ju att jag hade en förskönad bild av bebisar. Lemonie är som sagt det bästa som hänt... Det är bara ibland man inte riiiiiktiiiiigt älskar mammalivet lika mycket ;).
 
Underbaraclara beskriver tvåårs-tiden så roligt. Läs gärna -> http://www.underbaraclaras.com/claras-bebisliv/vi-vadar-genom-skrot-och-skit/
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback