REBECKA HÖRNQVIST

När jag vaknade imorse kände jag en känsla och det var om att man alldeles för lite lever i nuet. För när man inte tänker efter så tror man kanske ibland tror att man lever i nuets stund, och det gör man ju givetvis men alltså jag menar LEVER. Lever som i att njuta av varenda sekund som passerar en förbi, lever som i att sluta gå i väntan på att något annat bättre ska hända. Ja, jag blir ledsen på mig själv för att jag just bara väntar ibland... Jag väntar på att skolan ska ta slut så att jag kan få sommarlov, jag står på en busshållplats och väntar på att en buss ska hämta mig, jag väntar på att klockan ska bli när ett visst teveprogram ska visas, jag sitter som chaufför i en bil och väntar på att passagerare lillasyster ska anlända. Listan kan göras lång och därefter ändå förlängas med ytterligare väntestunder. Och det är märkligt att man inte inser att tiden på jorden är omätlig med den evighet som jag tror vi ska leva i. Så varför tar man inte sig i kragen och uttnyttjar varje stund av livet som Gud har gett oss här på jorden? I väntans stund ska man läsa en fänglsande bok, prata med någon man inte känner, lära sig något nytt om något, göra något för någon annan, göra något spontant och impulsivt, med andra ord: göra något där man känner sig levande. För det är just de stunderna man minns bäst och som man borde kalla sitt liv. Jag antar att man helt enkelt bara är för lat, självisk och feg... 

Visst finns det tid för vila och stunder där man helt enkelt känner sig nöjd med att bara vara, där man kan sitta i stillhet och förundras över hur en maskros tar sig upp igenom asfalten. Men det jag syftar på är de minuter eller timmar där väntan bidrar till otålighet, ilska, depression eller när de bara inte bidrar till någonting över huvudtaget. För att sitta och ödsla tid på Ingenting är som att kasta något mycket värdefullt i papperskorgen. Ja, det känns som att alla minuter som är oss givna är någon slags biljett, kupong eller peng där vi har en chans att uppleva något enastående, något som är på riktigt, något som är utöver det vanliga och när vi inte uttyttjar den så blir minuten bortkastad och kan aldrig återupplevas igen. Det känns ganska hemskt när jag tänker på det och när jag tänker på det ännu mer förstår jag att livet drar med sig många stunder av förseningar och väntetider och ibland är man ju till och med själv den som bidrar till någon annans väntan. Hur som helst borde man ändå ta alla tillfällen som ges till att göra något man själv skulle kalla värdefullt eller särpräglat. Lev!